Who saves the world most of the time? School girls with super powers or super guys in latex costumes. Det ger hopp om en framtid i vilken vi slipper diskutera frågor som borde vara just det, självklara. Till sist känns det väldigt skönt att vissa ämnen behandlas på ett så självklart sätt i boken.
Minoo får ytterligare en dimension, men det är ändå Anna-Karin som genomgår den största förändringen i mina ögon. Även karaktärerna tillåts växa i Nyckeln och de blir mer och bättre än de klassiska tonårskatergorier man enkelt kan dela in dem i.
Serien har präglats av befriande frontalangrepp på självhjälpskulten, den avskyvärda styrkekramsmaffian i sociala medier och den ignoranta folkmassa som vägrar, som kanske till och med är oförmögen, att se annat än invanda och välkända mönster. Men det visade sig att det inte var fantasyinslagen jag uppskattade mest, de tillhör snarare bokens svagare delar, utan det satiriska sätt som författarna beskriver Engelsfors, småstadsmentaliteten och den moderna människan på. Men då jag lägger ifrån mig Nyckeln så känner jag mig påtagligt tom, som man gör efter att ha genomgått en intensiv läsupplevelse. Finnar, killproblem och tonårsfylla orsakar lätt klåda. Jag hade väntat mig en historia med starkare tonvikt på fantasyelementen än på de traditionella ungdomsboksklichéerna som inte sällan framkallar akuta allergiska reaktioner hos mig. Lo que me da pena es no poder leer 1000 páginas más, porque lo haría sin pensarlo. Pero siempre estarán conmigo, y podré volver cuando quiera.
La emoción que sentí cuando se acercaba el final, cuando todo iba a salir bien o mal, cuando los Elegidos se lo jugaban todo y yo estaba allí, con ellos, dentro del Círculo, dándoles también mi fuerza, esperando que fueran fuertes después de todo por lo que habían pasado.Īyer cerré la última página y ya echo de menos Engelsfors, la magia y a las chicas. Se ha convertido, sin duda, en mi trilogía preferida. Todo esto aparece en la trilogía Engelsfors, y ya no sé qué hacer para que lo leáis.
La evolución de los personajes a lo largo de la trilogía, la trama mágica, el apocalipsis, los "buenos" y los "malos", las relaciones familiares, la amistad, la traición, la confianza, las sospechas, el amor, la propia identidad. Cuando lees The Key te das cuenta de que los autores sabían perfectamente todo lo que iba a ocurrir, y desde el primer libro dejan pistas de las que no te das cuenta hasta llegar al desenlace. Los últimos finales que he leído ( Sinsajo, te miro a ti) me han parecido cobardes y mal llevados, como si no se hubiera pensado en el final hasta que tocó escribirlo. Los finales de saga/trilogía me dan mucho miedo.
0 kommentar(er)
